✫ Each day is a gift and not a given right

Känns som att jag bara får för mej att klottra här när jag är på dåligt humör. Blir så irriterad. Sjukt förbannad och så arg. Det är 6'e veckan Micke är iväg och hjälper de andra ute i huset. Har suttit i stort sett själv varenda jävla eftermiddag och kväll nu sen han började där ute. Inte ens en dag på helgen kan han ta en day off. Inte nog för att han alltid åker dit direkt efter jobbet och kommer hem nån gång mellan elva-tolv, han är där ute hela jävla helgerna med. Han hinner inte mer än att rulla ur sängen tidigt på morgonen förrens han sitter i bilen och är då inte hemma förrens sent på kvällen. Har jag tur så hinner jag säga godnatt till honom på kvällarna om jag lyckas hålla mej vaken tills han kommer hem. Annars träffas vi bara 5 min på morgonen, typ när han säger då och åker till jobbet. Kul liv? Nej!

Jag fixar inte detta längre. Har jag sagt ett tag nu. Men asså ska detta hålla på såhär så mycket mer så får jag nog ta ett beslut mot min vilja. Är hellre ensam isf än att vara ensam i ett förhållande, för det är det jag är nu och det är inte kul alls.

Mår skitdåligt över detta och det verkar inte ens Micke förstå.

Jag vet att M och S behöver all hjälp dom kan få.. men till vilket pris? Tycker det har gått för långt nu. Om han inte ens kan avvara en jävla dag för att vara hemma med mej så är det något som är allvarligt fel. Just nu ställer jag mej frågan om varför vi ens är tillsammans. Förstår inte ens vad det är som håller mej kvar.. Jag älskar honom av hela mitt hjärta.. men ibland så är inte det tillräckligt..