Som d kan vara
När jag sitter hemma här nu, helt ensam , så känner jag att tankarna börjar rusa runt i huvudet på mej. När ensamheten kryper sej på så känner man verkligen hur allt verkligen suger när det kommer till ens vänner. Känner mej så sjukt ensam. Vart tog alla mina vänner vägen? Känner mej tom. Känner mej ledsen. Känner mej övergiven. Känner mej ensam.
Vet att det var jag som valde att flytta ner till Halmstad. Men för att en vänskap ska hållas vid liv så ska man väl ge och ta från båda hållen. Det känns som att det bara är jag som ska flänga runt och träffa vänner. Varför kan sällan ngn komma ner till mej och hälsa på? Varför känns det som att det bara är jag som hör av mej? Känns som att jag blir orättvist behandlad. Jag försöker så mkt men får inget tillbaka.
Kanske lika bra att acceptera vad det är som händer. Kanske lika bra att vänja sej vid att få vara ensam. Det har jag vart i stort sett sen jag flyttade hit i maj.. Så det ä väl lika bra att bara låta det vara som det är då.
Jag börjar må dåligt. Känns som att mitt psyke vandrar neråt. Jag orkar snart inte bry mej om ngt. Jag skiter i allt och alla.
Vad jag uppskattar är iaf att Jennie tog Sebastian och satte sej på tåget igår och kom ner. Vi hade en mysig dag på stan i flera timmar innan hon satte sej på tåget och åkte hem igen.
Om man relaterar till andra som inte har bil så är det inte så svårt att komma ner och umgås med mej om man verkligen vill träffas vilket man sällan gör.
Sen finns det dom som har bil men som händå väljer att inte komma hit.
Tycker bara att det är tråkigt att jag alltid ska försöka komma inom alla när jag ska hämta eller lämna barnen hos Kim, eller om det är av ngt annat ärende som jag åker t Falkenberg..
Men jag får väl stå mitt kast, jag valde att flytta, så ensamheten är väl mitt egna fel då!
Håller tummarna så jävla hårt för att jag kommer in på utbildningen. Hade vart så sjukt underbart kul att få komma igång nu.
Jag är så fruktansvärt less på allt nu!
Är vi vänner, så visa mej det, jag är splittrad till max. Bollen ligger i era händer nu.
Vet att det var jag som valde att flytta ner till Halmstad. Men för att en vänskap ska hållas vid liv så ska man väl ge och ta från båda hållen. Det känns som att det bara är jag som ska flänga runt och träffa vänner. Varför kan sällan ngn komma ner till mej och hälsa på? Varför känns det som att det bara är jag som hör av mej? Känns som att jag blir orättvist behandlad. Jag försöker så mkt men får inget tillbaka.
Kanske lika bra att acceptera vad det är som händer. Kanske lika bra att vänja sej vid att få vara ensam. Det har jag vart i stort sett sen jag flyttade hit i maj.. Så det ä väl lika bra att bara låta det vara som det är då.
Jag börjar må dåligt. Känns som att mitt psyke vandrar neråt. Jag orkar snart inte bry mej om ngt. Jag skiter i allt och alla.
Vad jag uppskattar är iaf att Jennie tog Sebastian och satte sej på tåget igår och kom ner. Vi hade en mysig dag på stan i flera timmar innan hon satte sej på tåget och åkte hem igen.
Om man relaterar till andra som inte har bil så är det inte så svårt att komma ner och umgås med mej om man verkligen vill träffas vilket man sällan gör.
Sen finns det dom som har bil men som händå väljer att inte komma hit.
Tycker bara att det är tråkigt att jag alltid ska försöka komma inom alla när jag ska hämta eller lämna barnen hos Kim, eller om det är av ngt annat ärende som jag åker t Falkenberg..
Men jag får väl stå mitt kast, jag valde att flytta, så ensamheten är väl mitt egna fel då!
Håller tummarna så jävla hårt för att jag kommer in på utbildningen. Hade vart så sjukt underbart kul att få komma igång nu.
Jag är så fruktansvärt less på allt nu!
Är vi vänner, så visa mej det, jag är splittrad till max. Bollen ligger i era händer nu.
Antal klottrare
Postat av: Anonym
Jag förstår hur du känner dej känner likadant fast jag inte har flyttat.. kram ring om det e nått
Postat av: Carina
Hej Jessica... Jag förstår PRECIS hur du känner det med dina "vänner".. Har haft det likadant tyvärr =(.. Hoppas allt löser sej för dej och att du trivs ändå.. Kram Carina.
Trackback