✫ Each day is a gift and not a given right

Idag har jag inte alls haft en bra dag. Från ingenstan så kom mina jävla hormoner och tryckte ner mitt humör. Jag tog Leo, satte han i vagnen och vandrade bort mot lekplatsen som ligger en bit bort. På vägen dit så försökte jag svälja gråten som satt i halsen. Tårarna fyllde mina ögon och jag bara bet ihop för att inte börja gråta.
Väl framme på lekplatsen så satte jag Leo i gungan, jag satte mej i sanden och tittade på mitt fina barn som bara log och njöt av tillvaron. Messa Micke och frågad om han kunde köra mej till mamma senare. Han började ringa men bra nekade hans samtal då jag inte alls var på humör för att prata. När jag suttit en stund så ser jag älskling komma gående.. Givetvis så undrar han var det är med mej.. Jag säger hela tiden att det inte är något.. Men sen efter en stund så bara släpper allt och jag börjar gråta.
Innan micke kom till mej så satt jag och tänkte och funderade en massa. MIna tankar for i 140 och jag kände mej så jävla nedstämd.
Det kommer stunder då jag känner mej så jävla ensam. De stunderna kommer titt som tätt. Ensam och övergiven. Ingen rolig känsla alls. Saknar Falkenberg emellanåt men det är absolut inget jag vill flytta tillbaka till. Det som är jobbigt är att alla man känner bor där. Tror det är därför ibland som jag känner rmej övergiven och ensam.. Aldrig någon som kommer och hälsar på. Får lite utav samma känsla som jag hade när jag bodde i Långås. Vill jag träffa någon så är det jag som får sätta mej i bilen och åka upp.. Det är nog bara en tillfällig känsla som sitter i och den går säkert över.

Efter att Micke fått dra ur orden på mej så pratade jag med honom om hur jag känner och hur jag mår. Han var så snäll mot mej, pratde med mej, lyssnade på mej. Han finns där verkligen för mej när jag behöver honom. En finare pojkvän finns inte!
Han fick mej snabbt på andra tankar efter att ha fått prata ut.
Om det är något jag måste lära mej så är det verkligen att prata när det är något. Har alltid haft svårt för det. Ingen kan hjälpa mej om jag inget säger. Eller hur!?

Känner mej fortfarande lite nedstämd, men det kan också bero på att jag är trött. Man blir matt i kroppen av att vara ledsen och gråta.
Imorgon är det en ny dag och den hoppas jag blir bättre!